Scones

Lite scones till kvällens farmen.
Dagen började liggandes, som gårdagen slutade. Framemot dagen orkade jag upp och göra lite rotmos och fläsklägg åt mig och sambon innan jag åkte till stallet för att försöka motionera min häst och en annan som jag ska rida till lite. Väl hemma igen har kag suttit på Ikea och designat badrummet i deras planritningsprogram. 8500kr ska vårat badrum gå på i inredning. Väl klar med det blev det baka och nyligen tagit ut varma härliga scones till kvällens farmen.


Älskar mina nya dukar

Glasverandan uppackad.
Idag fick jag äntligen hem mitt paket. Vi kom sent hem igår från begravninen så idag när jag agerade hästskötare så fick jag svänga förbi och hämta ut det. Emellan mina magsmärtor, typ som svår menssmärta, så har jag packat upp paketet och bytt ut dukarna. Blev underbart fint och kändes lite mer lantligt. Glasskålen ska få ta plats i badrummet sen och även en utav klossarna, dock inte bestämt vilket än men vi har inte riktigt än börjat riva så tar ett tag innan det blir klart.
 

I Look up

... At the heaven, I see you sit there with the Angels.
Bilden säger nog mer än de ord jag skriver. Bilden är på handbuketten jag gjorde som jag la på kistan vid det sista farvälet innan kistan förenades med jord. Bilden på blomman som togs medan vi väntade på alla skulle komma så begravningen kunde börja. Begravningen på min sambos morfar som dog i den vidriga, idag folksjukdom, cancer. Folksjukdom känns det som då vareviga person får svar om att de har cancer, äckliga vidriga cancer som sliter loss familjer, skapar sorg och sliter loss våra älskade nära ifrån oss. Sen idag så var jag den som ville va stark, stark för min älskade sambo då det var hans morfar. Jag var stark, stod som ett stöd till honom, höll om hans syster när det brast men så sa hans mormor några ord som var så likt, likt ett slag mot mitt hjärta. De orden var nästan identiska med de som jag fick höra vid kistan när jag var på begravning av min egen morfar, som också dog av cancer. Då kom det några tårar. Men jag kände ändå att jag försökte vara stark och ge dem allt mitt stöd. Vila i frid nu...


RSS 2.0